SkumWera

Poisoned

Those summer nights, those summer nights in bed
You were forcing him to play
You cannot make it right, you cannot make it right again
He's scarred now for life

Hey! Will he ever let it out?
And I wonder why doesn't he break down and cry?
How do you feel when he's inside you and he cries?
What's in your head, is it pleasure in your mind?

He didn't know what's right, he didn't know what's right but you did
He was just a kid
On top of a child, on top of a child, it's wrong it's so bizarre

Hey! Will he ever let it out?
And I wonder why doesn't he break down and cry?
How do you feel when he's inside you and he cries?
What's in your head, is it pleasure in your mind?

You're so bad, you're so bad, the poison is in there now and forever
The soul's lost and the ache is blunt, hollow feelings

You killed his youth and hunger,
the mourning wont stop,
addiction's growing.
Masturbation saved his life

It means nothing now
It means nothing now to you
But it's everything to him.

När jag tänker på allt som jag varje dag möter, så blir allt så konstigt. Att jag inte reflekterar mera? Känner mera? Kanske börjar jag bli immun mot funderingarna, kanske så håller mina gränser för vem som är normal och inte på att helt suddas ut, och för vad som är normalt. Vad ett normalt liv är. Kanske har jag börjat inse, att lycka inte handlar om det man har, utan det man känner. Jag möter barn och unga men olika slags handikapp i stort sett varje dag. Det är cp-skador, autism, downs, tal-svårigheter, ad/hd osv osv. Jag möter de som är barn till missbrukare, de som blivit sexuellt utnyttjade och de som har ett rent helvete. Ändå tycker jag inte synd om nån, jag tänker bara att alla ska få samma möjligheter oavsett vem det handlar om. Och om det är möjligt, så är jag gärna med och hjälper allt till det bättre. Men att man tycker synd om nån , de tror jag faktiskt inte hjälper särskilt mycket. Jag undrar själv när jag fick den här insikten, när allt egentligen hände? Oavsett när, tänker jag nog se det som en positiv utveckling.
De dagar jag börjar tänka på sådana hära saker, är när jag möter nya människor, nya öden. Alla med sina specifika livsöden, som jag egentligen inte har med att göra. Men som jag korsar. När jag möter han som får brev från sin pappa på behandlingshemmet var 14:e dag, när jag möter han som inte får några brev från sin pappa i USA, men ändå känner längtan, när jag möter hon som förlorat sitt barn och när jag möter hon som överlevt och besegrat en livshotande sjukdom. Ibland tror jag själv att jag inte tänker alls, men ibland så tror jag faktiskt att jag tänker mer än de flesta andra.


Nåja, till nått helt annat.
Zac Efron(!) Ursäkta mig?, men en människa med de perfekta utseéndet , trodde jag fan inte existerade i verkligheten. Har ni skådat med era egna ögon eller? Det är ju helt absurt! Hade jag vart 14 idag så hade jag garanterat gått ner i en "dyrka Zac Efron för allt du är värld period", nu nöjer jag mig med att konstnatera att han är helt galet snygg. Jag är kort sagt, helt betagen av den människans utseénde. Hallelulijha !