En liten tagg har satt sig i mitt hjärta!
Skiter i att berätta om nå mera. Det har varit en jävla piss dag.
Hela den här veckan kommer bli en jävla piss vecka förresten. Charlotte är borta, hur ska de gå liksom? Hugg av er ena armen och försök göra allt som ni brukar göra som vanligt så ska ni få se! Det är fan inte lätt.
I morgon är det jobbar dags igen. Jag älskar mitt jobb. Är det nått jag kan försvinna ner i så är det jobbet. Jag fokuserar som en dåre och ägnar all min kraft åt mina uppgifter. Jag är nog arbetsnarkoman :S Åker liksom till jobbet en timme innan jag börjar och lämnar det en timme efter jag slutat. Jag kan sitta hela kvällar hemma och pyssla med pärmar och arbetsrutin- scheman....väntar bara på att jag ska börja åka dit på Söndagar också. Jag är en jävla idiot.
God natt för i helvete!
Från mitt hjärta ska jag nu berätta för er om ordet känsla.
Jag känner det i hela kroppen. Jag är påväg in i en ny period nu. Från en sorgelöst, humoristisk och näst intill overklig sommar är jag påväg in i en allvarssam och rätt så motstridig höst. Från ett läge till ett annat alltså. Leken är över, det är dags att börja tag i följderna av det som den här leken åstakommit.
Det är dags att börja ägna sig och jobb, träning, min häst och min framtid igen. Vad vill jag egentligen? Hur ska jag ha det? Vad ska jag satsa på? Vad ska jag ändra? Vad ska jag ha kvar? Före midsommar nångång släppte ja allt som har med allvar att göra, nu sisodär två månader senare är det dags att åter uppta allt igen. Känns motbjudande, men jag vet ju. Förr eller senare hinner allt ikapp mig ändå.
Mitt i allt lättsamma så har det också börjat växa ett nytt frö i mig, en ny känsla. En känsla som är inplanterad av någon annan. Och visst är det lustigt, hur mycket jag än försöker stå emot så kan jag inget göra? Jag kämpar för att väja men ju mer jag försöker ju mer dras jag mot det förbjudna, jag dras mot branten. Jag vet redan nu att jag är bränd, körd och helt utspelad. Trots det gräver jag inte upp fröet, förstör och kasserar det. Jag bär det, men jag gör det med vånda. Ni vet den där olustiga, missmodiga och lite skärande känslan? Man vet redan från början att det inte kommer sluta bra, och att det kommer ta lång, lång tid att reparera sakdorna efter ett svältande och punkterat hjärta. Som tur det är så har jag varit med förut. Jag vet att man repar sig, att man kommer fundera vafan man höll på med och undra vaför man kände som man kände. Men allt de där kommer sen, just nu är fröet just fött. Det är rent och det är odödligt.
Lars Winnerbäck i Fredags! Han är min gud.
En stilla bakfylla och ett kalas.
Ny arbetsvecka börjar i morgon, bara att ta sig igen om den och ladda för city festen nästa helg. Origie då kanske, vem vet? ;)
Så söt man kan vara då, Ajaj! Bääääääääbbiiis........
Så slutligen: Den underbara Elegi
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
En storm på väg i natt, rannsaka och bekänn.
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen.
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval.
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
