SkumWera

1) När man förstår hur obetydlig man är!
Situation: Jag kommer hem på morgonen efter att ha jobbat eftermiddag+ natt i 17 timmar. Är trött och irriterad och tycker verkligen att jag förtjänar att få lägga mig i min sköna säng. Precis när jag ska lägga mig så ser jag repotagen som ligger på mitt skrivbord. I tidningen finns för många exempel på hur obetydlig man själv är. " I Addis Adeba  har alla lagar upphört och människor  tvingas gå över lik för att överleva, tänk bara på dig själv eller dö kallas det", " En tioårig flicka döms till 3 års fängelse i Etiopien", " Barnarbetet i världen slår reckord på reckord, vissa jobbar dygnet runt för tjugo kronor i veckan ", "Flickorna från Baltikum sitter inlåsta av sina hallickar i svenska lägenheter och ber till gud att han ska hjälpa dem" Flera tusen barn i Sverige får inte ens en chans till ett värdigt liv". Då slår den där äckliga känslan mig. Känslan av att veta, hur obetydlig man egentligen är.

2) När jag inte kan hålla mig till verkligheten!
Situation: Jag sitter i soffan och för tredje dagen i rad flyger en och samma fågel utanför fönstret. Den verkar stressad och flyger hela tiden samma bana, runt, runt i en cirkel. Jag får en stark känsla av att fåglen är en sympol för det som står mig närmast om hjärtat. Mina tankar gör till slut att jag får panik. Blir till slut tvungen sätta händerna över huvudet och pressa när det i mitt knä. Gränsen mellan verkligheten och fantasin blir suddig. Tårarna kommer och allt blir så självklart, jag förstår varför det är så svårt och hålla sig kvar.

3) När min tillvaro blir för påtaglig!
Situiation: Jag sitter på tåget hem från jobbet klockan åtta på morgonen. Jag är trött och rätt så bortkommen. Plötsligt slår det undermedvetna till. Jag lever inte alls ett fritt liv, jag har stängt i mig själv i en tillvaro som jag inte tål. Det jag åstakommer är inte till glädje för någon, det jag ägnar min tid åt, tillfredställer inte mina behov att känna mig värdig mitt liv och det jag har runt mig, är inte det jag vill vara i. Jag sitter där mitt på ett morgontåg, mitt i en folkmassa och lovar mig själv  "Det här är bara relativt, det är inte konstant."

....I all min självupptagenhet...Så tänker jag faktiskt på någon annan också!

Vi hade ett långt samtal idag, du och jag! Vi har pratat om det många gånger, allvaret. Jag har sagt samma saker till dig många gånger, du lika så. Men nu funderar jag på om jag inte ska ge mig fan på att den här gången, ska vi göra något, på riktigt. Jag vill hjälpa dig, till att hjälpa dig själv, att ta tag i din situation, eller i värsta fall, vill jag hjälpa dig att söka hjälp. Du är trasig, men en sak ska du veta, du är underbart jävla genomvacker.


...Har jag berättat, att jag faktiskt älskar dig?..Eller så gör jag det nu.  JAG ÄLSKAR DIG!

Jag blir så jävla less. Varför har jag blivit så jävla värdelös, så jävla normal och så jävla tråkig. Jag är så trött, trött, trött på det här. Det finns ju så mycket som man skulle kunna vara bra på, till och med bäst på. Bugga, sjunga, spela fotboll, golf, tennis, dreja krukor, måla, beröra människor, skådespela, sepla trummor, gitarr, munspel...osv. Ni förstår vad jag menar. Och nu när jag då inte fick bli bäst på något, varför fick jag inte bara bli perfekt? Till utseéndet, känslomässigt, smartheten..eller varför inte allt på en gång? Varför, fick jag rollen som ingen alls? Jag blir så jävla arg, åhhhh!
.......Och varför kan man ju fråga sig? Varför ser jag inte till att bara bli bäst på något? Kan man ju fråga sig! Jaa, varför? Kan man ju undra! Antingen så har det att göra med att jag helt enkelt inte vet vad det är jag vill vara bäst på än, eller...så har det att göra med något mycket mera troligt. Jag är dömd till att vara helt jävla normal och värdelös!
..Herregud..Visst nämde jag ett rep för ett par dagar sedan? Nu tänker jag inte be om de jävla repet längre.Ge mig repet för i helvete!!!!

Det här skulle vara du som kvinna: Kristina 21 år. Pluggar till affärsjurist och jobbar extra i en lagom känd klädbutik när du har tid över. Du har överlag en god och ordnad ekonomi. Eftersom du ofta upplever att folk "går dig på nerverna" så kan du inte bo i studentkorridor eller dela lägenhet med någon. Du måste alltså bo själv. Ditt utseénde upplevs av de flesta som bra, med klart blåa tindrande ögon och lagom blont välkammat hår. Du har lurat, och kan lura dom flesta till att tro att du är en så kallad "fin flicka", trots att du egentligen skulle kunna koras till norrlands största slampa tio gånger om. Du knullar gärna med flera samtdigt, men du är alltid mycket noga med att påpeka att allt bara handlar om att du försöker hitta "den rätta".

Men... nu är du ju trots allt en man. Du är bedrövlig och helt sanslös. Att du existerar i verkligheten och att våra vägar snuddat vid varandra gör mig totalt förvirrad.

Jag hyser en stor respekt för den här mannen kan jag säga. Och bokstavligt talat är jag nog skiträdd för honom!

Mitt sarkastiska jag, är just nu mitt centrala jag. Aldrig har det fuinnits så mycket ironi i mig.

..............................

Jag är "low" just nu. Förbannat low! Jag funderar på vilka åtgärder jag ska ta till för att orka, ingen åtgärd är särskilt bra men något lär jag göra. Och le kan jag bara göra med halva ansiktet, för den andra halvan lär hålla i allt de jobbiga. Ingen mera dricka blir det heller, för vi såg ju hur de gick igår ( "herrrreguuud" ! FÖRLÅT mig )
...Så nej bäst jag inte blandar mig med andra nå mera nu, för resultatet blir uselt. Ska överväga om jag ska sluta träffa folk överhuvud taget tror jag! Och snälla ni..om ni ser att jag har en telefon i handen samtidigt som jag har alkohol i kroppen, så var i fortsättningen snabba som fan med att rycka ifrån mig telefonen. ( Jag skämmer ju ut mig!!! )

....Jag ska nog börja erkänna nu. Hur ont det har gjort, och hur djupt det har gått. Jag kan viska det tyst till er alla... "Detfannstyngdbakomalldendärlekenochnunärlekenärslutsåharjagtrampatigenomhinnannerimitthåldulämnarmigintetrotsattjaginteensvillhadigkvarjagvillintehadighördudet"


Nej, en blogg är till för att skriva roliga saker i, inte till för att skriva massa skit i. Jag är väl medveten om reglerna, jag kan bara inte hålla mig till dom. Det är pecis som med allt annat med andra ord :P

"Haha, se hur de går här, nu kan jag inte dissa tönten längre, bara för att jag vill vara en god människa" ..Inte bra, inte bra!