Jag vill inte ha det såhär.
Jag blir så less. För jag vet fan inte vad jag ska göra, tro eller säga. Jag vet nog, kanske eventuellt vad jag vill, men det är såklart ovesäntligt i det här läget. Allt handlar ju om dig antar jag, för det har det ju alltid gjort. Du är en diktator och med jämna mellanrum blir jag din slav. Jag är en så jävla svag människa, det är nästan sorgligt. jag har liksom tänkt ut ungefär 100 anledningar till vad du eventuellt vill mig. 100 anledningar, som antagligen är fel allihopa. För jag tvivlar på, att jag någonsin kommer att förstå mig på dig.
Häng med här nu, för nu ska jag vara så underbart jobbig och dra upp alla eventuella andledningar som jag kan tänka mig:
Du söker bekräftelse, och det spelar ingen roll från vem du får den? Du har blivit lämnad, och nu söker du tröst av någon du vet inte kan stå emot dig? Du vet helt enkelt vad jag tycker om dig, därför utser du mig med jämna mellan rum till ett objekt som du leker med? Jag är en i raden, och nu har du gått ett varv och är åter hos mig? Jag är någon som är relativt lätt att få på fall, därför duger jag ibland? Du behöver någon som säger bra saker om dig ibland, och eftersom jag faller varenda gång så blir det jag? Du fungerar bara så hära, du vill ha på ytan, men inget närmare? Eller när du är full duger jag, inte annars?
..Jaa, ungefär så här går tankarna! MEN så finns ju det som talar emot.
Eller en sak talar emot. Varför kommer du tillbaka till det du en gång lämnat bakom dig? Jag kan inte låta bli att tänka så, att någonstans långt bak i ditt huvud, ligger jag och gnager. Jag kan inte låta bli att undra , om det är så.
Jag vill leva ett liv utan massa jobbiga tankar, och med det vill jag säga. Att jag inte vill känna så här.
