Från mitt hjärta ska jag nu berätta för er om ordet känsla.
Jag känner det i hela kroppen. Jag är påväg in i en ny period nu. Från en sorgelöst, humoristisk och näst intill overklig sommar är jag påväg in i en allvarssam och rätt så motstridig höst. Från ett läge till ett annat alltså. Leken är över, det är dags att börja tag i följderna av det som den här leken åstakommit.
Det är dags att börja ägna sig och jobb, träning, min häst och min framtid igen. Vad vill jag egentligen? Hur ska jag ha det? Vad ska jag satsa på? Vad ska jag ändra? Vad ska jag ha kvar? Före midsommar nångång släppte ja allt som har med allvar att göra, nu sisodär två månader senare är det dags att åter uppta allt igen. Känns motbjudande, men jag vet ju. Förr eller senare hinner allt ikapp mig ändå.
Mitt i allt lättsamma så har det också börjat växa ett nytt frö i mig, en ny känsla. En känsla som är inplanterad av någon annan. Och visst är det lustigt, hur mycket jag än försöker stå emot så kan jag inget göra? Jag kämpar för att väja men ju mer jag försöker ju mer dras jag mot det förbjudna, jag dras mot branten. Jag vet redan nu att jag är bränd, körd och helt utspelad. Trots det gräver jag inte upp fröet, förstör och kasserar det. Jag bär det, men jag gör det med vånda. Ni vet den där olustiga, missmodiga och lite skärande känslan? Man vet redan från början att det inte kommer sluta bra, och att det kommer ta lång, lång tid att reparera sakdorna efter ett svältande och punkterat hjärta. Som tur det är så har jag varit med förut. Jag vet att man repar sig, att man kommer fundera vafan man höll på med och undra vaför man kände som man kände. Men allt de där kommer sen, just nu är fröet just fött. Det är rent och det är odödligt.
Lars Winnerbäck i Fredags! Han är min gud.
