Det var inte igår!
Okej här kommer en snabb uppdatering....
Nu är jag kanske påväg upp ur sjukdomsträsket. Hoppas, hoppas, hoppas det. Har varit en tung period, men den ser ut att kunna få sitt slut snart.
Jobbar som en jävel för tillfället, så jag hinner inte med så mycket annat en det och hästen. Jävligt tråkigt är det. Ytterst värdelöst. Känner faktiskt skuld över de vänner jag försummar för tillfället.
Igår vare dock karatefylla på hög nivå. Inga kommentarer till det, men det är kanske dags att skärpa sig :P Vet fan inte vart de gick snett, från början förmodligen. Och snälla, ta ifrån mig telefonen när jag blir sådär odrägligt full. Eller så kan ju den som jag ringer till låta bli och svara, är ju också en bra ide! Jag är fan bedrövlig när jag är full, det är ju bara och konstantera. :S
Slutligen tänkte jag berätta vad som slog mig idag. Har aldrig tänk på det förr, men i vissa situationer är jag rysligt känslokall. När det gäller att hålla människor på avstånd och inte bry mig om att ta hänsyn till andras och även mina egna svaga punkter har jag en märklig förmåga att bara rycka på axlarna och sen bara skita i saken ifråga. Jag tar allt för ofta de saker jag vill ha och sen lämnar jag resten åt sitt öde. Jag mötte döden i veckan. Den kom och hämtade med sig en människa i min omgiving. Jag vinkade bara konstanterande adjö och vände mig sedan om. Jag kände inget. Det är nog både på gott och på ont.
Sen kan jag ju också fixera mig nå fruktansvärt vid saker. Jag skiljer i mängden av allt skit ut det som verkligen betyder nått. Det jag känner stakast för. Sen släpper jag inte taget. Jag håller taget så hårt att jag nästan kväver. Undra om det räknas som ett sjukligt betéende?
